LAGAR & VÄGLEDNINGAR

Arbetsmiljö

Här hittar du information om nanomaterial i arbetsmiljön

Yrkesmässig exponering

Nanoteknologin möjliggör tillverkning av nanomaterial med speciella, ibland helt nya egenskaper.

Nanomaterial används redan i många olika branscher som materialteknik och kemi, läkemedel och biovetenskap, elektronik, livsmedel, informations- och kommunikationsteknik, energi och konsumentprodukter.

Användningen av tillverkade nanomaterial i Sverige har ökat under de senaste åren och förväntas fortsätta att öka kraftigt framöver. Det innebär att antalet företag som hanterar nanomaterial ökar, likaså antalet som yrkesmässigt exponeras för tillverkat nanomaterial.

Vissa av materialen påminner till form och struktur om asbestfiber och det finns en oro att inhalationsexponeringen kan leda till nya hälsorisker.

Yrkesmässig exponering för tillverkade nanomaterial förekommer i Sverige inom många olika typer av branscher, men kunskapen om exponeringsnivåer är låg. Exponering kan ske vid arbetsuppgifter som innebär manuell hantering av pulverformigt nanomaterial, samt vid manuell rengöring och underhållsarbete av utrustning och maskiner. Exponeringen kan bestå av individuella nanopartiklar i kombination med större agglomerat och aggregat av nanomaterialet.

Det finns ännu inga standardiserade mätmetoder för nanomaterial, men för vissa nanomaterial finns förslag på exponeringsmått baserade på de föreslagna nanospecifika hygieniska gränsvärden som har presenterats internationellt för vissa ämnen, exempelvis kolnanorör och titandioxid i nanoform.

Om man misstänker att man hanterar eller använder tillverkat nanomaterial på sin arbetsplats ska man i första hand söka information på det tillhörande säkerhetsdatabladet. Om information om nanomaterialet saknas på säkerhetsdatabladet behöver man kontakta leverantören.

Man kan mäta den yrkesmässiga exponeringen, men ännu finns inga standardiserade metoder för detta. Precis som alla andra kemiska ämnen är det arbetsgivarens skyldighet att bedöma riskerna samt vilka åtgärder som behövs på arbetsplatsen. Exponeringsmätningar kan vara en del av riskbedömningen.

Exponeringsmätningar

För att kunna bedöma den yrkesmässiga exponeringen för nanomaterial behöver man göra personburna mätningar i andningszonen.

Pumpad filterbaserad provtagning med kemisk bestämning av elementärt kol insamlat på filter kan vara ett lämpligt exponeringsmått för arbetsplatsövervakning av kolbaserade nanomaterial inklusive kolnanorör.

Det amerikanska institutet för arbetarskydd och hälsa (NIOSH, 2013) har föreslagit ett hygieniskt gränsvärde för kolnanorör baserat på elementärt kol (EC) på 0,001 mg/m³, mätt som genomsnittlig respirabel massa över 8 timmar. På arbetsplatser där exponering för andra typer av elementärt kolinnehållande partiklar (t ex dieselavgaser, sot, kimrök) förekommer måste även ett filterprov analyseras med elektronmikroskopi för att verifiera att det är kolnanorör som har provtagits.

Svårlösliga metalloxider och metaller i nanostorlek kan också samlas in på filter och därefter görs en specifik kemisk metallanalys. För titandioxid kan PIXE-analys användas för detektion av titan medan många andra metaller kan analyseras med induktivt kopplad plasma masspektrometri (ICP-MS). NIOSH (2011) har föreslagit ett speciellt gränsvärde för titandioxid i nanoform på 0,3 mg/m³.

Emissionsmätningar

Ett enklare personburet direktvisande instrument, en så kallad aethalometer som mäter ekvivalent ”black carbon”, ett förenklat mått på elementärt kol, kan vara användbart för att exempelvis spåra luftläckage av kolinnehållande nanomaterial på arbetsplatsen.

Mätmetodik enligt OECD

OECD har föreslagit standardiserade mätningar av emissioner och exponering på arbetsplatser baserad på en tre-stegs metodik (OECD, 2015).

Steg 1 handlar om att samla in information om arbetsplatsen, inklusive arbetsmoment och hanterat nanomaterial. Denna information analyseras och används för att avgöra om ytterligare bedömning krävs.

Steg 2 innebär begränsade mätningar med enkla handburna monitorer för att identifiera arbetsmoment som leder till exponeringstoppar.

Steg 3 innebär att om exponering för nanomaterial inte kan uteslutas rekommenderar OECD en fördjupad mätning baserat på mätning med direktvisande instrument i kombination med filterbaserad provtagning både i andningszon och i olika relevanta punkter i lokalen (så kallad areamätning), och att analytiska mättekniker används för att med säkerhet kunna påvisa förekomst av luftburna nanopartiklar i arbetsmiljön.

Det är dock viktigt att poängtera att OECD-metodiken inte är tillämplig för nanomaterial med hög toxicitet såsom kolnanorör.

Källa: Maria Hedmer (2017)/Expertpanelen SweNanoSafe

Referenser

OECD 2015. Harmonized tiered approach to measure and assess the potential exposure to airborne emissions of engineered nano-objects and their agglomerates and aggregates at workplaces. Series on the safety of manufactured nanomaterials No. 55.

NIOSH 2009. Approaches to safe nanotechnology. Managing the health and safety concerns associated with engineered nanomaterials. National Institute for Occupational Safety and Health.

NIOSH 2011. Occupational exposure to titanium dioxide. Current Intelligence Bulletin 63.

NIOSH 2013. Occupational exposure to carbon nanotubes and nanofibers. Current Intelligence Bulletin 65.

För mer information om kolnanorör läs här.

Modelleringsverktyg för nanomaterial

Stoffenmanager Nano 1.0 – är ett webbaserat verktyg för riskprioritering av luftburna tillverkade nanopartiklar inklusive deras agglomerat och aggregat.

Nanosafer – är ett kombinerat verktyg för ”control banding” (åtgärdsbandning) och riskhantering som möjliggör bedömning av risknivån och rekommenderad exponeringskontroll vid produktion och användning av tillverkade nanomaterial.  [NanoSafer is a combined control-banding and risk management tool that enables assessment of the risk level and recommended exposure control associated with production and use of manufactured nanomaterials (e.g., nanoparticles, nanoflakes, nanofibers, and nanotubes) in specific work scenarios.]

CB Nanotool 2.0 – är ett verktyg för ”control banding” (åtgärdsbandning) av nanoteknikapplikationer.

För fler verktyg se Europeiska arbetsmiljöbyrån OSHA 

Fler rapporter om nanomaterial i arbetsmiljön finns också i kunskapsbanken